MITT SISTA KLIPP
Sista klippet för säsongen får vi tro - blött är det och gräset växer väl inte till sig mer än det har att leva på under vintern. Fastän vi kanske får en grön vinter, nu när all nederbörd tycks ha kommit under den så kallade sommaren. Nu kom hösten i en väldig fart, fastän det är ändå en behaglig temperatur stundtals, när regnet inte står som spön i backen.
Något klipp gjorde jag dock inte när jag valde färg till "lilla huset på kolotten"! Så inivassen ILLGULT- jag lyckades inte ens få till det på tredje försöket, trots att killen i affären hällde ut en hel burk över golvet för att jag skulle slippa (tror jag eller önsketänker jag). Jag tog inte vara på det ödet utan åkte hem med färgen Holger efter att ha testat två blekgula varianter tidgare. Iiiiiiiih, jag får ångest när jag slänger en blick på de skrikande, blanka väggarna och tänker på allt arbete som är nedlagt för att förlänga levnadstiden på det lilla huset. Just nu är det heller ingen tröst att andra har det värre. Gult ÄR fult - åtminstone ibland. GUL färg skall man bli glad av inte vara ångestframkallande.
Avvaktar vintern och har en förhoppning om att det blanka försvinner när färgen har torkat ordentligt och så kanske det kommer en vårsol som kan bleka eländet något. Visst går det att måla om, men hantverkaren har sagt upp sig och jag tror inte ens att vintervila hjälper där. Jag får väl kontakta RUT.. eller jag menar ROT, men det är väl så att det gäller inte för sådana fritidsaktiviteter som kolonistugor, så jag får väl måla SVART!!!
Något klipp gjorde jag dock inte när jag valde färg till "lilla huset på kolotten"! Så inivassen ILLGULT- jag lyckades inte ens få till det på tredje försöket, trots att killen i affären hällde ut en hel burk över golvet för att jag skulle slippa (tror jag eller önsketänker jag). Jag tog inte vara på det ödet utan åkte hem med färgen Holger efter att ha testat två blekgula varianter tidgare. Iiiiiiiih, jag får ångest när jag slänger en blick på de skrikande, blanka väggarna och tänker på allt arbete som är nedlagt för att förlänga levnadstiden på det lilla huset. Just nu är det heller ingen tröst att andra har det värre. Gult ÄR fult - åtminstone ibland. GUL färg skall man bli glad av inte vara ångestframkallande.
Avvaktar vintern och har en förhoppning om att det blanka försvinner när färgen har torkat ordentligt och så kanske det kommer en vårsol som kan bleka eländet något. Visst går det att måla om, men hantverkaren har sagt upp sig och jag tror inte ens att vintervila hjälper där. Jag får väl kontakta RUT.. eller jag menar ROT, men det är väl så att det gäller inte för sådana fritidsaktiviteter som kolonistugor, så jag får väl måla SVART!!!
DOFTMINNEN
Igår när jag rensade ur mina blomlådor och började att plocka frön från resterna av blomsterkrassen så vindlade mina tankar iväg till en tid för länge sedan, bortåt femtio år sedan försökte jag räkna ut. Det var en tid när jag travade runt på min mormors och morfars arrenderade torpställe i Kristinefors långt upp i norra Värmland.
Doften av krassebladen fick mig att minnas mina barndoms somrar där "uppe i skogen". Är det inte inivassen konstigt att sådana minnen kan finnas kvar så länge? Inte kommer jag ihåg så mycket annat så tydligt från den tiden, men krassen och den speciella känslan jag får i nutid när jag nås av doften gör mig nöjd.
Jag är också nöjd över ett alldeles nyförvärvat doftminne. Idag var nämligen maken och jag tillsammans med Inga-Lena och Barbro, stuga 23, inbjudna till Lönnvägen 35 på surströmmingsskiva. Där bor Gunbrith och Lena och de dukade upp med både hela och file'ade surströmmingar samt allt det nödvändiga tillbehöret. Det visade sig att förutom värdinnorna så var vi andra i klassen nybörjare allihop när det gäller surströmmingsprocedurer. Gôtt var det och trevligt hade vi - så nu är jag som sagt ett doftminne rikare och kommer att minnas och leva på denna trevliga sammankomst när liknande(?) odörer dyker upp.
Doften av krassebladen fick mig att minnas mina barndoms somrar där "uppe i skogen". Är det inte inivassen konstigt att sådana minnen kan finnas kvar så länge? Inte kommer jag ihåg så mycket annat så tydligt från den tiden, men krassen och den speciella känslan jag får i nutid när jag nås av doften gör mig nöjd.
Jag är också nöjd över ett alldeles nyförvärvat doftminne. Idag var nämligen maken och jag tillsammans med Inga-Lena och Barbro, stuga 23, inbjudna till Lönnvägen 35 på surströmmingsskiva. Där bor Gunbrith och Lena och de dukade upp med både hela och file'ade surströmmingar samt allt det nödvändiga tillbehöret. Det visade sig att förutom värdinnorna så var vi andra i klassen nybörjare allihop när det gäller surströmmingsprocedurer. Gôtt var det och trevligt hade vi - så nu är jag som sagt ett doftminne rikare och kommer att minnas och leva på denna trevliga sammankomst när liknande(?) odörer dyker upp.
TRE UTSTÄLLARE
Det blir verkligen en miniutställning på Sjögården i samband med höstmötet den 16 september. Så här ser de tre utställarna ut - kom till Sjögården så får ni se deras inivassen bra konstverk också!
Lennart Ahlstrand Monica Linderholm Gunbrith Nilsson
Lennart Ahlstrand Monica Linderholm Gunbrith Nilsson